Christoffer så att säga

I och för sig soft att bara ta det lugnt när det äntligen är fredag (haha, har kvar jobbet, borde kanske gjort ett inlägg om det), men just idag känns det lite tråkigt.

Blir nog att dricka lite julmust och läsa serier nu.

Har varit lite segt med inlägg här, MEN HOLY SHIT, ARKHAM ASYLUM 2 REDAN?

Fan vad nice! Här sitter jag och spelar om det första spelet en andra gång och blir påmind om hur bra det är, så får man veta att en tvåa redan är på väg!

Batman: Arkham Asylum skulle lätt vara mitt Game of the Year, om det nu inte vore för Uncharted 2 som bara är så extremt välgjort och bra.

Mina förhoppningar om att få utforska själva Gotham i en uppföljare verkar också bli uppfyllda, när Arkham nu verkar ha flyttats in bland stadens höghus. Ge mig Two-Face också så blir jag superglad.

Vi kan väl kalla det här dagens höjdpunkt.

Första postern för Iron Man 2.

Awesome. Ser fram emot premiären som sjutsingen.

Plötsligt blir jag inkallad på chefens kontor (första tanken: wtf) och väl inne så inleder han samtalet med "Det här är inte riktigt din grej, va?". "Vad pratar du om?" frågade jag väldigt fundersamt. Antog först att det gällde idag endast, och jag förklarade mig, att jag hade sovit dåligt och var fullt medveten om att jag inte varit på topp, men att jag annars verkligen tyckt att arbetet flytit på bra de andra dagarna. Det tycker jag verkligen. Seriöst allltså, inte någonstans har jag tänkt att jag arbetat dåligt. Arbetsledaren har dessutom hela tiden sagt hur duktig jag är, fast hon i själva verket ansett att jag arbetat dåligt.

Chefen var i alla fall helt beredd på att be mig gå hem, men när jag förklarade så sa han att jag skulle komma tillbaka imorgon så skulle vi se hur det gick då. Jag återgick till arbetet, aningen tystare, mycket mer illa till mods.

Efteråt gick jag till, den vad jag tyckt, så himla trevliga arbetsledaren. Sade att jag vetat att jag varit aningen seg idag men jag frågade hur hon tyckte jag presterat under de andra dagarna. "För långsamt", var svaret. Faktum var att hon antog att jag fått sparken redan. Hon började säga att jag hittar nåt annat (haha, någon har inte koll på arbetsmarknadssituationen) och allt sånt bullshit. Jag sa att chefen sagt att jag skulle komma tillbaka imorgon. Fick förklarat för mig att jag inte är tillräckligt snabb i mina rörelser och att be om att få packa inte riktigt var på sin plats (fast det gått hur bra som helst alla andra dagar, när jag frågat samma person).

Alltså, ärligt talat, jag tycker mig nog ha en så god självbild, att jag med gott samvete kan säga att jag inte maskat. Har verkligen arbetat. När mina sysslor tagit slut har jag påbörjat något annat som legat liggande. Aldrig sagt nej till anvisningar och alltid varit villig att hjälpa. Men tydligen har det inte dugit alls.

Ingen har ens sagt något. Jag har kollat på hur andra arbetat och anpassat mitt tempo därefter, och har det gått lite långsammare så får man väl och respektera att jag faktiskt är ny. Jag kan inte hitta bland hyllorna lika fort som de som varit där länge. Men jag har verkligen, absolut inte, maskat. Att jag sen fått höra att jag är så himla duktig och att jag får ta toalettpauser när helst jag behöver det och allt sånt från samma person som lämnade klagomålet gör ju saken bara värre. Det är ju att luras, verkligen.

Kom fan ens och säg åt mig personligen att jag måste bättra på mig först, istället för att gå direkt till chefen utan någon förvarning. Vet att jag är inhyrd personal, men vad fan.

Pratade efteråt med arbetskamraterna jag fått bäst kontakt med. De blev helt paffa när jag sa vad som hänt. Tyckte det var helt obefogat. Menade att man ju faktiskt måste respektera att jag är ny, och att jag dessutom arbetat i mycket bra takt enligt dem. Faktum är att de påpekade att andra nog faktiskt arbetar långsammare där, men att ingen uppmärksammar det. Kändes som att jag stod helt ensam i det här, men en av kamraterna sa självmant att den skulle gå och tala med chefen när tillfälle kom. Tack snälla för det, det behövs verkligen.

Ergh. Jobbigt. Känns verkligen inte pepp att gå på arbete nu, samtidigt som jag verkligen inte vill bli av med det heller. Jag har ju tyckt om det hitills. Men värst känns ändå sättet jag blivit behandlad på. Det känns inte rättvist. Jag har inte arbetat dåligt. Jag har blivit snabbare för varje dag. Jag har fått höra att jag gjort bra ifrån mig. Ingen annan jag talat med håller med arbetsledaren och chefen.

Något är för jävla ruttet här. Usch.